Inger Weichselbaumer är en konstnär som förmår ge konsten ett personligt och livgivande uttryck.
Vare sig hon arbetar i brons, i keramik eller plåt verkar alltid strävan vara att göra konst som lever, som vi kan känna ett samband med.
Det vilar en tidlöshet i hennes kvinnoskapelser. De frusna rörelserna, stumheten, anonymiteten kan vid en första anblick föra tankarna till en konstnärlig lek, att låta de levande för alltid förvandlas till stelnade fångande objekt, liksom lavan en gång obarmhärtigt frös ögonblicket i Pompeji.
Men efter en stund får skulpturerna liv, jag anar rörelsen, både före och efter skapelsen, jag anar att det finns något levande bakom, en oblygsel, en lockande förförisk lust när armarna sträcks över huvudet, när benen delas, när kroppen öppnas och utlämnas.
Den ojämna ytan i bronsskulpturerna frammanar känslan av liv, de lätt klumpiga kropparna blir personliga, stumheten försvinner, även om mystiken och anonymiteten delvis består.
Det är sådana möten jag njuter av; konst som kan verka sluten och statisk, men som inför ögonen blir något annat, konst där tystnaden blir något annat än tystnad, där den stelnade rörelsen alltid har en fortsättning, både bakåt i tiden och framåt.
Inger Weichselbaumer visar samma förmåga när hon arbetar med annat material.
Hon vill använda den uråldriga keramiska tekniken för att förbinda en dåtid med nutid.
Hennes handlag imponerar. Hon har gott vidare, arbetar med nya material. Rena böljande former kännetecknar de stora plåtträd som smyckar rådhuset i Helsingborg.
Konstkritiker Larsolof Carlsson
The gallery was not found!